Äntligen framme

16 augusti, 2008

Konstig känsla det här, vara så långt borta men ändå kalla ett hus för ”hem” och ett rum för ”sitt”. Men det som är ännu konstigare är nog att jag känner mig så pass hemma efter så kort tid, det känns verkligen som om jag passar in här, eller i alla fall att jag kommer göra det. Det kan bero på att familjen Craft påminner ganska mycket om min egen, Svenseth/törnqvist. Saker är lite större, fetare och nyare här men i stora drag är det samma grej.

Igår var nog en av de längsta dagarna i mitt liv, det var för att den 14 flöt ihop väldigt med den 13 p.g.a. konstiga sov rutiner och stora tidsskillnader. Den 13 hängde dock ihop med den 12 då jag inte sov den natten. Effekten av det blev att jag hade 3 dagar där jag bara sov powernaps mer eller mindre. Det känns nog längre än vad det är då jag spenderade mycket av tiden i väntan på saker, flygplan, bussar, mat och personer. Det började redan på natten den 12, väntan på att få åka till Arlanda vid 4 på morgonen, väl där så fick vi köa till någon dum elektronisk incheckning som tog dubbel så lång tid som den vanliga gör. Efter det fick vi köa till den vanliga incheckningen för att lämna över bagaget, skojjar du med mig eller? Hur dum får man vara. Sen så fick vi köa för att komma in till avgångshallarna för att där inne vänta ännu mer på planet, jippie. Det är en riktigt nit lott när man inser att man har köat i typ 2 timmar bara för att få vänta ytterligare.

Planet kom och vi gick på , yes, äntligen iväg, ofta.

Självklart ska det vara Arlandas egna grott troll som tar hand om våra väskor och lyckas räkna fel så vi blir tvungna att gå ut och peka på våra väskor så det vet vilka som ska med, det har tar ca 2 timmar. Detta leder till att vi missar vårat vidare flyg till New York men vi lyckas, med lite tur, list och en tjej med urringning få biljetter på nästa plan till New York, 3 timmar senare än det planerade.

När vi äntligen fått våra biljetter lugnar vi ned oss, samlar oss, inser hur extremt hungriga och kissnödiga vi är. Efter att ha stångat oss igen om ytterligare säkerhets grunkor kommer vi äntligen till fiket. Det var tur att vi var i Paris och inte Sverige för då skulle jag nog blivit utskickad om de förstod vad jag sa. 70 spänn för en toast, glöm. Då äter jag hellre mina skor. Vi går till gaten och jag lyckas roffa åt mig en chips påse som jag djurar i mig med ett leende som till och med Mona lisa skulle vara avundsjuk på.

Vi går på planet till New York glada, förväntansfulla, pigga, nyfikna. Vi går av planet 8 och en halv timme senare, trötta, slitna med svullna magar, ömma rumpor och röda ögon. Vi stönar alla när vi går förbi första klass stolarna som är typ dubbelt så stora och ser ut att vara gjorda av bitar från himlen inlindade i moln jämfört med de stolar av sten vi fick nöjet att sitta i. Vi kommer av planet och går ca 500 meter innan vi hamnar i den massiva kön till tullen som tar en dryg timme. När vi alla har kommit igenom och hittat våra väskor beger vi oss ut och blir uppfångade av en enorm amerikan som jobbar för AFS och säger åt oss att vänta på honom. Vi väntar, vi pratar, vi längtar tills vi ska få komma till hotellet som de sa att vi skulle, ta en dusch, äta lite, sova i en riktig säng, heaven on earth!

Vi förs på en buss som är slående lik en fängelse buss som ska ta oss till hotellet, det tar ca 10 min att komma dit. Väl där blir vi mötta av några väldigt hetsiga amerikanare som leder oss till ett stort rum där vi kan ställa vårt bagage och sedan till en matsal där vi får äta, mums! Precis vad vi behövde. Efter middagen blir vi dock informerade om att vi inte kommer stanna över natten utan att vi kommer åka vidare senare på kvällen. Okej men det tar ju bara nån timme på plan så det e ju lugnt, fel fel fel. Det kommer ta 8 timmar på en buss, skit, och bussen kommer inte fören om 4 timmar, dubbel skit, så ni får helt enkelt vänta här i bagage rummet, bajs.

Jag lyckas dock sova hela bussresan i de mest otroliga ställningarna människan kan göra, till och med kines gymnaster skulle berömma mig. Jag vaknar och rullar sömndrucken av bussen och blir åter igen mött av en AFS:are, den här gången den fetaste människan jag någonsin sätt och han överaskar mig med en kram så jag nästan kvävs mellan hans enorma bröst. Myyys. Efter lite pappersstrul hoppar jag in i familjen Crafts bil med Tammy, Kerington och Dacota,( Mamma, dotter och son) på väg hem.

Efter en snabb dusch åkte vi till skolan för att skriva in mig och välja kurser, kluriga grejer. Sen åker vi till footballs coachen, killen var enorm, han såg ut som en dålig Rambo kopia med händer som björn ramar. Efter det åkte vi till en doktor för att göra en fysik kontroll för att se om jag är i tillräckligt bra form för att få träna. Inte konstigt att hela landet dör i fetma när man måste vara vältränad för att få träna, idioter. Sen begav vi oss till Walmart, kul grej egentligen, som ett helt köp centrum i en affär. Alt från blommor, cyklar, fiskespön till mat och restauranger.

När vi kom hem så hade Joel, pappan i familjen kommit hem och vi snackade lite, budskapet var klart, ”rör inte Keri” men han verkar trevlig. Keri hade lagat tacos, mums, och vi slängde i oss maten med glädje. Sen kom några av Keris vänner över och vi åkte ned till ” Geneva on the lake” som e turist ställer här och det verkar som om halva stans ungdomar jobbar där. Vi köpte lemonade och gick runt lite, sen åkte vi runt i bilen och kollade in stan. Vi kom hem vid 23 och jag var på gränsen till att svimma av utmattning och ramlade i säng mer eller mindre direkt.