Columbus

Som ni ser så har jag skaffat en ny blogg, för att den andra utan någon som helst anledning kraschade och inte vill fungera längre alls. Jag har lagt upp alla gamla inlägg från den andra bloggen där också, såg så ensamt ut utan dem^^

En snabb uppdatering, Jag åkte iväg till Columbus för turneringen, förlorade alla mina matcher och kan möjligen ha spräckta revben, så känns det i alla fall. Trots det var det riktligt kul och jag ångrar inte alls att jag blev tvingad att åka dit. Vi spenderade en natt ett hotell, vi käkade pizza och spelade football i bubbelpoolen och var allmänt bröliga. Eftersom vi alla har ändrat våra matvanor ganska radikalt för att gå ned i vikt beställde vi allt för mycket pizza och åt allt för mycket. Jag trodde min mage skulle explodera när jag gick och la mig. Inge mer pizza för min del på ett bra tag. Vi kom i alla fall 3a i hela turneringen och vann tungvikts klassen och hade ett par silver och brons också, med andra ord en lyckad tävling.

Bussresan hem tog nästan 4 timmar, det var otroligt långt och de amerikanska skol bussarna är inte bekväma alls. Trots det så gick tiden ganska snabbt så vår egen Clown Jack Ruff var ombord och underhöll oss alla. Det var så pass kul att det på något sätt kändes tråkigt att gå av bussen när vi väll kom fram vid 11 på kvällen.

Dagen efter så åkte ett gäng av brottar killarna, inklusive mig, till Edinsboro för att kolla på collage brottning. Det var rätt koolt att se de mindre killarna brottas för de var otroligt snabba och tekniska. När jag säger mindre killar menar jag de som brottades i viktklasser under 160 pounds-klassen. Efter 160 klassen så blev de för stora och de hände inte så mycket. På vägen hem stannade vi på Subway, som för övrigt är otroligt gott, och Jack Ruff slog till med några stor artade skämt som fick alla att vrida sig i skratt. En kille, som uträttade sina naturliga behov, hörde skämtet och skrattade så mycket att han missade toan och pissade ned hela rummet. Vi sprang asgarvande ut mot bilarna och satte kurs hem.

Nu är det jullov och det är väldigt skönt att inte ha någon skola i två veckor, vi har tyvärr inte lov från brottningen utan har träning varje dag och 2 eller 3 turneringar under lovet, Jippie. Mina revben skulle verkligen behöva ett 2 veckors uppehöll från brottnigen.
Jag önskar er alla en god jul och ett gott nytt år då jag tar ledigt från bloggandet över julen!

Thanksgiving

11 December

För 2 veckor sen så var det thanksgiving, vilket resulterade i att vi bara hade en 3 dagars vecka i skolan, jippie :D men som vår coach sa, ” wrestling don’t have breaks” så vi brottas varje dag förutom söndagar, även om det är lov. Jag pratade tidigare om min arm som är på bättringsvägen men jag känner fortfarande av den, speciellt efter matcher då folk hamrar på den hela tiden. Jag har också fått, vad jag tror, ett stort blåmärke som täcker större delen av min bröstkorg för den är väldigt öm hela tiden, tyvärr ser man ingenting så jag får ingen sympati från någon.

Den 28 November, en väldigt speciell dag för många här i Geneva, inte minst mig. Brottnings pre-view mot East lake north. Första matchen för säsongen, alla var super taggade, min första match någonsin, jag jättenervös. Jag har nog aldrig varit så nervös förut i hela mitt liv, för i allt annat som jag har gjort där jag har känt mig nervös har strukturen av mitt ansikte aldrig varit i fara, fören nu. Jag minns hur allting gick väldigt långsamt de sista 5 minuterna, jag försökte värma upp men hade stora problem att röra mig och jag ville inte lämna, min för stunden bästa vän, papperskorgen ur sikte. Så var det dags, jag står där i min röda spandex dräkt, den sitter snor tajt över mina ben, och jag är rätt säker på att alla kunde se det mesta som fanns under den också. Men jag hade värre saker att oroa mig för, en 165 pound, finnig illaluktande varelse i en urfjantig svart spandex dräkt, precis som jag alltså, fan där rök min självkänsla också. Vi skakar hand och allt blir suddigt, snurrig det känns som om jag står i mitten av en ö ute på ett hav helt ensam – domarens visselpipa fick mig att börja röra på mig, men i huvudet var jag fortfarande ensam på min ö, 1 minut och 30 senare var det över. Vad…”you pinned the guy!!” hände… ”You won!” jag? Helt otrolig jag vann min första brottningsmatch! Jag var så glad! Jag gick på moln hela dagen, kände oövervinnlig, jag var Rocky, jag var Rambo, jag var alla Sylvester Stallone karaktärer som finns.

Sen dess har jag brottas ytterligare 7 gånger, jag har förlorat i första ronden 4 av dem, gått alla 3 perioder 2 gånger och vunnit 0. En liten verklighets kontroll. Som de säger här, ”I’ve got my shit rocked, my sallad tossed and been raped” Det är inte lätt att vara mig just nu. Jag har aldrig varit i sådan konstant smärta som jag har varit sen jag bärjade brottningen. Först har vi 2,5 timmes träning varje dag, vilket i sig tar död på vem som helst. Sen går hela träningen ut på att sätta motståndaren i sådana obehagliga positioner att han ger upp, detta görs genom att ligga på honom, dra i hans armar och ben, klämma hans huvud, trycka hans huvud i mattan, armlås, benlås. Helt enkelt slita, dra och trycka på allt man kommer åt. Och självklart måste vi träna på detta, så halva träningen ligger man på rygg och vrider sig i smärta, och andra halvan ligger man på någon och för honom att vrida sig. Ganska logiskt, men vad man inte får veta innan man börjar är att det gör minst lika ont att göra allt detta som det gör att bli utsätt för det, vilket betyder att våra träningar är 2,5 timme utan smärta. Sen har vi matcherna, äntligen trodde jag, tre 2 minuters ronder, enkelt. En badminton match kan ju ta hur lång tid som helst men inte här, hehe lycka. Fel fel fel. De som tror att man är trött efter en 3-set match i badminton har fel, det är inte trötthet, flås kanske men inte trötthet. Efter den första perioden i en match har du blodsmak i munnen, lungor som är på väg upp genom halsen, ditt ansikte bultar antingen från att ha varit pressat mot mattan eller motståndarens händer, hela din kropp har mjölksyra, du kan känna varenda muskel i hela kroppen, även de som du inte visste fanns. Efter andra perioden överväger du seriöst att ge upp bara för att få vila, benen skakar så våldsamt att det är svårt att så och andningen är det inte frågan om, här äts det luft. Om ni har sett en riktigt trött människa någon gång så förstår ni nog vad jag menar, de använder hela kroppen för att andas och det ser ut som om de försöker äta luften. Efter tredje perioden har du inte längre någon vilja att leva, oftast blöder du någonstans, större delen av din kropp har slutat fungera som den ska och du går som om du vore helt plakat mot närmaste stol och ber genast om en eller flera is påsar att försöka lindra smärtan med. Så var det i alla fall för mig.

Sen måste ni komma ihåg att allt detta sker medan de flesta försöker gå ned i vikt, vilket betyder att vi äter och dricker väldigt lite eller inte alls. Det gör att smärtan gör så mycket ondare, både fysiskt och psykiskt. Folk får flippar, slänger stolar och gråter efter förluster. Vi hade en kille som fick en panik attack under träningen igår, han kollapsade och började skaka okontrollerat. Så det är inte en lättsam sport det här, det är sant vad de säger; ”Wrestling does not only build character, it eliminates the weak”

Jag har själv känt av det, inget så allvarligt som panik attacker men jag känner mig svag, jag somnar direkt efter skolan och sover dåligt, oroligt och är väldigt lätt stött. Som mamma kanske minns har jag visat det förut i diverse skolprojekt genom åren men det var ett tag sen nu. Jag har beslutat mig för att sluta med min morgon träning i hopp om att få mer energi och koncentrera mig mer på brottningen.

När ni läser detta tänker ni säker, ”vad håller han på med? Varför fortsätter han med den där sporten om allt är så förskräckligt?” jag tänker det själv varje dag. Men även om det verkar konstigt är det hela väldigt kul och lärorikt, förhoppningsvis klarar jag mig igenom hela säsongen och kommer ut som en lite starkare person, fysiskt och psykiskt.

Nu i helgen ska jag brottas igen, det kommer helt klart att vara de värsta matcherna i mitt liv. Jag har tidigare brottats i 152 pounds klassen, i B-laget och har förlorat så gott som alla matcher. I helgen ska jag brottas i 160 pounds klassen med A-laget, det betyder att jag ska brottas ytterligare 8 pounds av muskler, mot personer som brottats i flera år och säkert kan döda mig på många olika sätt. Mitt personliga mål för helgen är att klara mig igenom första perioden minst 1 gång, vi får se hur det går :P

Då jag känner mig väldigt vis idag så tänkte jag avsluta med ett par visdomsord som ska få er att stanna upp i er vardag, tänka på era liv och utvecklas till en bättre person. Eller få er att ladda hagelbössan och ta nästa flyg till Ohio för att befria världen från ytterligare en idiot med en blogg.

”Everyone comes to the point where he stands at a crossroad, one road easy and one hard. Neither one is right or wrong, just different. The choices we make at these crossroads determine what kind of person we are and will become. If you do it the hard way it might not be easy or fun all the time but what you gain from it is well worth the sacrifice. That is how you grow as a person. If you chose to do only what is easy you will, one day, find that wherever you turn there is nothing but the backs of the people you knew, as they succeed you in life. You can not consistently perform in a manner that is inconsistent with the way you want to live and be seen.”

Brottning, Paintball och Smärta

22 november 2008

Så det har gått nästan en månad sen mitt förra inlägg, oj, det kändes inte som om det var så länge sen…ber om ursäkt för det ^^

Även om bloggen har varit lugn så har livet här inte saktat in det minsta, brottningen har börjat och vi går in på vår andra vecka av riktigt träning (vi hade en veckas träning utan vår huvud coach då han även coachar ett footballs lag från en annan skola och de gick till slutspel) och det är riktigt kul. Det är helt olikt något jag någonsin gjort förut, det är verkligen en hel kropps work-out med en blandning av styrka, snabbhet och teknik vilket kommer ta sin tid att klara av då jag ligger efter i allt J Jag har alltid trott att jag var någorlunda snabb men det krossades snabbt när jag kom hit där killar som väger 10-20 kg mer en mig enkelt springer ifrån mig L Kanske beror det på att jag lyste med min frånvaro i badmintonhallen och på harrys träningar förra året eller så är de bara mycket snabbare här borta.

Brottnigen är mycket hårdare än vad footballen var, trots att tränigen inte är lika hård nu som den kommer bli senare under säsongen. Det är otroligt krävande att bli slängd i mattan, som är mycket hårdare än vad jag tycker är bekvämt, och få en axel i magen eller revbenen samtidigt som man försöker hålla koll på alla sina lemmar så att man inte krossar dem i fallet. Jag har själv listat ut en ny teknik att tackla det problemet, det tog mycket träning och extrem hjärnverksamhet men jag klarade det tillslut. Man prioriterar helt enkelt sina favorit lemmar och fokuserar sig på att hålla dem hela och låter de andra falla planlöst mot marken. Det visade sig vara en mindre bra teknik då jag för ca 3 veckor sen lyckades (på något sätt) landa på min vänstra arm så hårt att jag fick vad de kallar en ”deep contution” vilket låter mycket märkvärdigt och smärtsamt, inte sant? :D Det är inte så speciellt egentligen, enkelt beskrivet är det ett blåmärke inne vid muskeln som gör otroligt ont så fort jag lägger för mycket vikt på den. Jag vet inte riktigt hur lång tid det kommer ta att läka men jag vill definitivt tillbaka till mattorna så snabbt som möjligt .

Jag har också börjat med ett träningspass på morgonen innan skolan som heter P90X, som jag rekommenderar till alla som vill komma i form, och det är en blandning av styrka, kondition och smidighet. Det används inte speciellt mycket vikter mer man blir garanterat slut efter varje pass (om man gör övningarna rätt vill säga). I programmet finns det ett yoga pass som är helt brutalt för benen! Trots det känner man sig väldigt smidig och bekväm när man är klar, yoga är helt klart en underdog som är på väg uppåt hos mig. Jag vet inte riktigt varför men jag har inte haft träningsvärk den senaste månaden trots att jag tränar så pass mycket som jag gör, inte för att jag klagar men det är alltid skönt med lite träningsvärk när man har tränat hårt.

I skolan går allt bra, dagarna bara flyger förbi och jag fick nyligen mitt betyg efter de första 9 veckorna, 4.0 GPA vilket betyder mvg i alla ämnen, och ja, ni får säga att ni känner mig om folk frågar :P

Annat roligt som har hänt är att jag har haft mitt första paintball krig, det var sjukt kul. Vi hade 3 mans lag och sprang runt i skogen och sköt i säkert 3-4 timmar, väldigt underhållande. För er som inte har blivit träffad av en paintball så kan jag informera er om att det gör ont, mycket ont. Det hände mig under min sista runda, det hade redan blivit mörkt och det var svårt att se mer än 3 meter framåt vilket försvårade det hela väldigt. Jag gick omkring och hade planerat att gå ut på höger flanken och hamna bakom motståndarlaget och leka Rambo och sedan stå stolt som ensam överlevande efter denna massaker. Med mitt huvud fullt av dessa bilder gick jag nöjt och spanade, jag gick förbi ett skjul – ingen där- adrenalinet på topp. Jag smyger fram, stannar, lyssnar…hör inget, det verkar lugnt, puh! Jag slappnar av, säkrar min pickadoll går normalt igen och efter ca 5 sekunder känner jag en otrolig smärta på min vänstra skinka – EN BJÖRN! Ja det var i alla fall vad det kändes som men egentligen var det en ful jävel som satt 3 meter bakom mig och skönt mig gul och blå. Jag inser vad som händer, säger att jag har blivit träffad och han slutar skjuta, i typ 5 sekunder innan han, enligt min rumpa, tömde hela sitt magasin på mig. Jag haltar ut ur skogen med händerna uppe för att visa att jag är ute, smärtan pulserar vid varje steg jag tar och när jag kom fram till huset ramlade jag ihop till en pöl liknande varelse och svor och väsnades i smärta. Efter ca 10 min kom alla tillbaka från skogen, 3 med världens flin och 2 haltande, mitt lag fick alltså rå smisk. Vi åt lite pizza och skrattade över vad som just hänt innan jag och Dacota begav oss hem. När jag kom hem och ska hoppa in i duschen ser jag i spegeln att jag har ca 10 röda, svullna och ömma märken över hela min rumpa och ett par hade till och med börjat blöda. Hur som helst var det en mycket rolig kväll och vi ska nog göra om det igen snart J

Vi har också fått snö, vi fick vår första snö för ca 2 veckor sen fast den smälte snabbt bort. Sen dess har vi fått ca 30 cm snö fast marken har varit för varm för att det ska hålla så nu håller allt på att smälta igen och det är väldigt slaskigt. Här i USA har de något som kalls ”snow day” vilket är en dag då skolan är stängd pga vi har fått för mycket snö så att det inte är säkert att köra bil till skolan. Vi har haft en sådan dag och det var väldigt skönt att få sova ut.

Homecoming

27 oktober 2008

Så jag har fått ett anonymt klagomål från en Anders Sventon om att det var ”klent med inlägg i bloggen”. Då jag tar klagomål mycket alvarligt så tog jag mig omedelbart tid, i min mycket uppbokade dag, för att skriva ett inlägg.

Så en snabb uppdatering om vad som har hänt de senaste veckorna, jag har äntligen lyckas fixa mina igentäppta öron, det var de grövsta vaxpropparna man kan tänka sig, jag var tvungen att hålla för öronen hela vägen hem för att bilen lät så fruktansvärt mycket nu när jag faktiskt hörde den. Det tog ett tag innan jag vande mig vid min återfunna hörsel, i början hoppade jag högt av ljudet från kranen i badrummet, som helt klart lät högt nog för att kunna höras från gatan enligt mig.

Footballs säsongen är över, vi slutade med 5 vinster och 5 förluster, vilket inte är så bra men vi vann trots allt N.E.C. vilket inte har gjorts på 10 år så det var en bra säsong över lag. :D Det är en veckas uppehåll innan brottnigen börjar så jag vankar runt i huset med mer tid på händerna än vad jag är kapabel att göra av med hur jag än vrider och vänder på det. Men det är trots allt bara en vecka sen börjar brottningen, vilket kommer innebära 500 sit-ups, 500 armhävningar och 500 hoppreps hopp som uppvärmning, jag kanske är förtjänt av den här veckans ledigheter, hehe.

Annat roligt är att vi har haft vår homecoming dans, som faktiskt var riktigt rolig nästan en liten flash back till Spanien ’07 (Hampus vet vad jag pratar om). Det var konstant dans i 4 timmar med folk som jag inte ens vet vad de heter. Det händer för övrig riktigt ofta, nästan varje dag, att jag pratar med personer som jag inte vet vad de heter, mycket lustigt J Som det flesta redan vet vann jag inte homcoming king, vilket jag skyller på en partisk domare då jag klart och tydligt var den enda värdiga vinnaren.

Familjen Craft och jag ska inom en snar framtid på en semester till Florida som jag verkligen ser framemot, det kommer vara otroligt skönt att komma till värmen och ruggigt tufft att se lite mer av USA. Jag vet inte riktigt när det blir av men så fort jag vet så slänger jag upp ett inlägg. Jag ska se till att ta bilder där nere så att alla kan ta del av upplevelsenJ

Jag har också, i ett försök att bygga lite muckler och lägga på mig lite vikt, börjat ta protein pulver som jag hoppas kommer att ha effekt så jag kan se lite resultat, speciellt i bänkpressen :P Jag ser verkligen skillnad i mängden mat jag äter här jämfört med vad jag åt hemma, här äter jag enkelt 2 middagar plus mellanmål och det är samtidigt som jag äter bättre och större frukostar än någonsin, förhoppningsvis är det ett tecken på att jag jobbar hårt :D Jag ser verkligen framemot brottningen nästa vecka, hoppas att den tillsammans med 5 dagar i gymmet kommer generera i seriösa resultat. Om jag tycker att det är kul eller, mot förmodan, visar någon som helst talang inom sporten är det möjligt att jag fortsätter när jag kommer hem, om inte annat för att hålla formen :P

Jag har varit här i 10 veckor nu och det känns som om jag kommit in i rutinerna på riktigt nu, att jag inte längre bara är den nya killen. Man märker det på hur jag bli bemött av folk i skolan, i början var alla övertrevliga, vågade inte skämta eller driva med mig. Jag tror det var för 2-3 veckor sen folk började lite smått och nu så är det precis som hemma, men den skillnaden att jag inte kan förnedra folk på ett sådan diaboliskt sätt som jag kan hemma då jag slår knut på mig själv om jag pratar för fort!

Det var väll allt för denna gång antar jag, om ni vill veta något så kan ni ju allid fråga^^

Spirit Week med Dorothy

12 oktober 2008

Så, det var ett tag sen jag bloggade… och nu så lägger jag upp två inlägg på samma dag, varför? För jag var duktig nog att skriva ett inlägg den 4de oktober men jag var också dum nog att inte lägga upp det. Så därför blir det två inlägg på en gång.

Den senaste veckan har varit en så kallad ”spirit week” i skolan, vilket betyder att alla dagarna har ett tema och att man ska klä ut sig efter dagens tema. Det var faktiskt väldigt kul att se alla klä ut sig till massa dumheter, bland annat mig själv. Jag slog på stort i torsdags då det var ”karaktärsdagen” då vi skulle klä ut oss till en karaktär från en barnbok. Självklart ville jag vara värst och med min totala avsaknad av smak och homofobi klädde jag glatt ut mig till Dorothy från ”the wizard of Oz”. Jag hade på mig en blå rutig klänning som slutade halvägs upp på låren, en röd peruk och låtsas bröst. Det kom helt klart som en chock för de andra eleverna och fler än många stannade och bara stirrade, Who is that…omg it’s a dude!! Jag fick kämpa för att inte skratta högt. Efter att folk vant sig vid mitt utseende vågade sig många fram för att ta bilder, jag tog säkert över 50 bilder med olika personer den dagen, hihi. Jag kom också 3a i ”best dressed” tävlingen så det var värtJ

Jag har också, för första gången, träffat en person som var tok hög på gräs. Han gick runt i sitt hus och damsög mitt i natten och det hela slutade med att han damsög sin egen tunga, jag skrattade tills jag grät. På tal om att gråta, jag ville nästan gråta då jag och två killar från laget, på väg till träningen, körde i 70mph och hoppade en fet kulle. Om ni har sett ”dukes of hazard” så vet ni vad som gäller. Vi var säkert 2-3 meter upp i luften och flög typ 10 meter! Det var sjukligt roligt! Det var en sådan braklandning att när jag gick ut ur bilen hade jag kört foten rakt igenom en läst burk och den satt kvar på skon, haha jag har nog aldrig skrikigt och skrattat så mycket förut.

Jag har börjat se att en del saker som jag tycker är helt galna är helt normala här, tex att röka maya. Här är det vanligare att folk gör det än att dricka, de gör det efter varje match och en del till och med innan skolan. Det är alltid lika kul att se någon gå stenad genom korridorerna, de verkar som om allt de ser är det bästa i världen, en papperslapp på golvet kan fascinera dem utan ände.

En annan sak jag har märk är att folk ofta frågar mig om jag har allt som de har här i Sverige, bilar, mobiler, tv, allt möjligt. Jag svarar att vi har mer eller mindre allt som de har medan jag gnisslar tänder av irritation. vad tror de egentligen, att vi rider på isbjörnar och bor i lerhus? Aaah!! Jag vill bara slå dem. En del ger inte upp heller, de verkar ha ett behov utav att ta reda på vad vi inte har, så de frågar tusen olika saker och till slut så kommer de på något vi inte har. Då gör alla samma sak, de tittar på mig som om jag vore någon slags utomjording, gapar dumt och sätter antingen händerna för munnen eller halv skriker ”oh my god”. Jag sitter bara och tittar på dem, vad trodde de att jag skulle svara? De frågade ju efter saker som vi inte har, varför är de så otrolig förvånade, det var ju onekligen vad de ville höra. Helt otrolig.

Andra som pratar med mig, pratar faktiskt med mig istället för att ställa frågor som ” har ni tuggummi i Sverige?” eller ” har ni folk som bor i skogen och äter människor i Sverige?” (jag skojjar inte, folk har frågat mig det). De tittar oftast på mig som om jag vore något ovanligt slags djur som fascinerar dem otroligt, som om de inte riktigt tror att jag är verklig men de vågar inte ta reda på om det är så. Istället fortsätter de prata med mig, repeterar sig gärna ett par gånger, medan de tittar på folk och sen på mig för att se om andra också kan se mig och att jag inte är en inbillning.

På grund av att det är en så pass liten stad och skola har jag blivit en slags mini-kändis här och nästan alla vet vem jag är. Det är många som hälsar på mig som jag inte ens känner, en hel del människor går rakt upp och pratar med mig. Jag börjar förstå varför kändisar blir tokiga och flippar ut på fotografer och fans. Det är en ganska underlig känsla men samtidigt ganska kul och jag funderar på hur jag bäst kan utnyttja min situation. Förhoppningsvis kan jag hålla kvar båda fötterna på marken och inte tro att jag faktiskt är känd för det skulle göra så ont att ramla ned igen när jag kommer hem till Sverige och vara en i mängden igen.

På tal om när jag kommer hem, mamma, jag ska festa i en hel vecka när jag kommer hem igen. Bästa med det är att jag är 18 så det kommer till och med att vara lagligt! WHohooo!! Hahaha!

4 oktober 2008

Så, det var ett tag sen jag bloggade… och nu så lägger jag upp två inlägg på samma dag, varför? För jag var duktig nog att skriva ett inlägg den 21 september men jag var också dum nog att inte lägga upp det. Så därför blir det två inlägg på en gång.

Så vad har hänt här de senaste veckorna? Jag har blivit sjuk, wohoo, det började med en förkylning, övergick till vad vi misstänker är en bihåleinflammation och jag tror jag har fått en öron inflammation också. Så jag har nästan ingen hörsel på mitt högra över och nedsatt på vänster, vilket är kul! Så jag försöker gissa vad folk säger men oftast så ler jag bara och instämmer, vilket får mig att framstå som lätt efterbliven.

Men förutom det så är det bara bra. Jag har spelat i de två senaste matcherna och gjort så utan större framgång men med alla lemmar hela så jag är ganska nöjd ändå. Jag tror jag börjar se effekten av det dagliga besöket på skolans gym för det gör inte längre ont när jag tacklas och jag står upp fler gånger än vad jag ramlar (iaf i senaste matchen). Tyvärr kan detta också bero på att jag var delvis medvetslös på grund av min sjukdom och hade svårt att uppfatta det mesta som hände.

Andra roliga saker som har hänt är att jag har köpt en mobil telefon och en kontakt adapter som gör att jag kan använda min externa hårddisk. Jag har också blivit nominerad till homecoming king, vilket är motsvarande ”prom king”, och vi har tagit massor med bilder för tidningar och sånt. Så om ca 1 veckav är det en ny omröstning om vem utav de 8 nominerade som ska bli kung, denna kommer då att få bära en krona på homecoming dansen som är om 2 veckor.

Jag har just nu insett hur långt borta mitt liv i Sverige känns och om jag inte hör av mig till alla som jag borde så beror det helt enkelt på att jag inte tänker på det. Det händer så mycket nya saker här hela tiden att min hjärna går i 180 km/h hela dagarna och att då stanna och komma ihåg att hålla kontakt med folk där hemma är svårare än vad man kan tro. Så till alla som anser att jag är en känslokall sate som inte hör av mig, how did you know?!, till er andra ber jag er att fortsätta vara naivt blåögda ett tag till ;) Nej men seriöst, det känns så abstrakt att behöva förklara vad jag gör i min vardag, om ni inte tror mig kan ni ju försöka. När folk ber mig berätta om hur det är här borta känner jag mig som jag gjorde på redovisningarna i 6an när man läste direkt från sitt papper med helt värdelös fakta som man var övertygad att ingen bryr sig om. Jag rabblar, enligt mig, meningslösa saker till personen i fråga verkar nöjd^^ Så nästa gång ni vill veta något om livet här borta får ni ställa lite mer specifika frågor, inte bara ”hur är America?” Tack. J

Riverside

21 september 2008

Det var football i fredags, mot Riverside. Det hela slutade i en massiv, förnedrande, laglig våldtäckt av Genevas spelare. Två var tvungna att lämna planen varav en av dem inte ens kunde stå och fik köras direkt till sjukan. En hanfull andra spelare vart skadade och vi spelade med våra reserver nästan hela andra halvan av matchen. 7-31 till Riverside vart resultatet.
Dagen efter hade vi möte på footballs planen, som vanligt efter matcher, och coach Hasset uttryckte sina känslor på ett sätt som få är avundsjuka på, han måste vara halvt efterbliven annars är det inte ens okej. Killen kan knappt prata och slår knut på sig själv och motsäger sig själv i varannan mening. Han sa bland annat att det var oförskämt och osportsligt av Riverside att spela sina bästa killar hela matchen, trots att de ledde med så mycket. Vilket jag tycker e häst spillning, klart man spelar de killarna som spelar bra och vill spela. Om man vill slänga in små pojkarna i slutet så är väl det okej men det är inte oförskämt att inte göra det, speciellt inte som motståndarlaget gör allt de kan för att komma ikapp. Det som verkligen gör mig frustrerad är att han klagar på att andra spelar sina bästa kilar hela matchen och själv, när vi vann 42-7, bytte han inte ut en enda spelare. Jag hoppas någon gör något dumt mot den där människan snart så att jag kan skratta åt prutt-huvudet.

Igår, lördag, så gick jag, Tammy och Joe på bio. Vi såg ”my best friends girl” som jag rekommenderar till alla, Dane Cook är genial och filmen är fantastiskt rolig!

En månad senare

15 september 2008

Trogna läsare, jag känner att efter en månads bloggande så har jag rätten att kalla er för det, det har varit ett litet uppehåll i min blogg vilket jag helt enkelt skyller på tidsbrist. Jag har varit väldigt upptagen med skolan och footballen att jag fått prioritera bort saker, som bloggen, för att hinna med. Jag går och lägger mig vid 10 här på kvällarna så jag får vara väldigt effektiv på kvällarna om jag ska hinna med något vettigt. Tiden har därmed gått otrolig snabbt och att jag redan varit här en månad känns helt overkligt. Jag passar in och trivs så bra här att det känns som om jag varit här hur länge som helst men när jag räknar veckorna och tänker på att det bara var 4 veckor sen jag pratade svenska hela dagarna, en konstig känsla helt enkelt. Om någon kan ett bra ord eller känner sig modig nog att hitta på ett ord för den känslan jag försökte beskriva, kommentera gärna så ska jag använda det flitigt.

Det har egentligen inte hänt något som är värt att nämna i bloggen. Vi har spelat 3 matcher till och förlorat alla, dock var det domarna som gjorde att vi förlorade den senaste matchen där vi spelade riktigt bra. I de andra två vart vi mer eller mindre överkörda och förlusterna var väntade och rättvisa.

Detta gör att jag nu har ett problem, ett dilemma. Jag har inget vettigt att skriva om. Jag kan förstås skriva om hur en dag i ser ut här, eller hur jag fick 106% på mitt första matte prov, eller hur jag har näst bästa betyget i kemi, 95%. Men ni som känner mig vet att jag inte gillar att skryta eller ens ta äran för mina bravader utan står gärna i skuggorna och låter andra beträda strålkastarna och pöbelns intensiva, beundrande blickar. Jag antar att jag kan berätta lite om hur en dag ser ut här, för de som undrar.

Jag går upp 5.30, och trippar på lätta fötter in i duschen. Jag klär mig och brukar gå ned till köket vid 6 och gör där den numera sedvanliga havregrynsgröten och dricker ett glas mjölk oftast framför nyheterna. Vid halv 7 går jag upp till mitt rum, stökar runt, borstar tänderna och bär ned min väska till köket där jag raffsar ihop en lunch lite snabbt. Bilen går 6.55 och tar ungefär 15 min. Det gör att jag och Keri ofta har 5-10 min innan skolan börjar som vi spenderar under tystnad i bilen innan vi går in i skolan.
Min första lektion börjar 7.30 och är kemi, måndag och onsdag är det dubbel lektion, annars följs den utan av study hall. För er som inte vet vad det är så innebär det att man sitter tyst i ett övervakat rum och antingen pluggar eller sover. Sen har jag POD, principles of democracy, med Mrs Phinney som måste ha rökt ett helt fällt av olagligheter i sin ungdom. Hon har en ovana av att stirra upp i taket var 5 sekund medan hon pratar och verkar då, tillfälligt, förlora alla sina sinnen. Detta har vi tagit nytta av och en lek har utvecklats. Leken går ut på att, så högt som möjligt, säga ”olämpliga” ord som ”cock”, ”semen” vilket är väldigt underhållande. Efter denna tillställning är det discover foods som gäller, alltså hemkunskap. Vi har haft denna klass i snart 4 veckor och vi har ännu inte gått in i köken vilket för mig är ett mysterium men tydligen så är Amerikanerna så dumma att de måste visa säkerhetsvideos på hur man tar av en kastrull från spisen, eller ännu farligare öppnar locket på en kastrull. Jag känner hur jag blir dummare för varje lektion med denna tant som också rökt både det ena och det andra i sina dar.
Efter det så börjar den bra delen av dagen, en timme styrketräning på skoltid, lunch, matematik, study hall och engelska. Det känns som tiden bara flyger iväg med dessa lektioner för de är roliga och relativt enkla, study hallen utnyttjar jag genom att sova.

Direkt efter skolan (kl 2) åker vi till träningen som börjar vid 3 och fjantar runt oss innan träningen. Träningen slutar vid 5-5.30 beroende på om vi kollar på film efter träningen eller inte. Hemma vid 6-ish byter jag skor och ger mig ut på en löprunda och kommer hem lagom till middagen. Jag duschar och äter sen har ungefär 2 timmar att göra läxor, fixa tvätten och slappa. Vid 9 går jag upp och gör mig i ordning, packar min väska inför morgondagen och går sen och lägger mig.

När jag säger ”fixa tvätten” menar jag bära den till tvätt maskinen eller hänga upp den i garderoben då jag bannlyst från tvättstugan sen jag halvt sprängde den andra veckan jag var här. Joe ska ta en titt på den och se om den går att laga eller om jag helt enkelt förintade den med min förmåga att pilla på saker.

Så, nu har jag skrivit om egentligen ingenting i typ en sida och tycker att det får räcka för tillfället. Jag ska försöka lägga upp lite korta inlägg under de perioder det inte händer så mycket här, säga hej lixom. Sen så ska jag lägga ned lite mer tid på mitt skrivande om det händer nått av intresse som förhoppningsvis ska upprätthålla den positiva kritik bloggen har fått de första veckorna.

Skolan

27 augusti 2008

Jag började skolan i förrgår. Men hurtig som jag var så gick jag upp extra tidigt för att lyfta lite skrot innan skolan började. En ganska dum ide måste jag säga då jag hade problem att hålla mig vaken större delar av dagen. Det blev inte bättre av att jag konstant gick vilse i skolan där alla korridorer ser exakt likadana ut, helt galet. Eftersom man bara har 4 minuter mellan lektionerna så kom jag små springande till mina lektioner hela dagen och detta var utan att passera skåpet. På tal om skåpet så har jag en stark känsla av att jag kommer göra det jag, Ludde och McGyver gjorde med Mirans skåp, bryta upp skiten. De har kombinations lås som är helt otroligt hjärtekrossande förödande på mitt själv förtroende då jag ständigt måste be folk om hjälp. Då jag inte känner någon så blir det ofta någon helt oskyldig som ser helt oförstående ut och ser ut att tänka intensivt på om de ska springa till skolans polis eller hjälpa till. Som tur är så har jag skåp precis bredvid ett klass rum där en Mrs. Dragon undervisar och hon har sett mina patetiska försök och ansåg att det var bäst att hjälpa till innan jag gjorde något dumt. Så nu står hon ofta och väntar på mig och vi för ett muntert, artigt samtal medan jag försöker mig på låset, tittar med hjälplös blick upp på henne och, som en kinesisk betjänt, tackar på gränsen till löjligt mycket för hjälpen.

När jag går i korridorerna ser jag ständigt vilsen ut och lusläser varenda skylt jag hittar. Men ibland, när jag tror mig veta var jag är, försöker jag se som om jag alltid gjort det här tills jag upptäcker att jag har gått åt fel håll ändå. Hör klockan ringa, ja de har en klocka som ringer ut och in lektionerna, man måste få ett ”hall pass” för att få gå på toa känns som Fox river, så springer jag med en vild chansning åt ett håll och hoppas på att jag kommer rätt. Mirakulöst nog så har jag inte kommit försent en enda gång, trots att det har varit nära ett par gånger. På tal om att komma försent så är det en stor grej här borta, är dörren stängd måste man gå till receptionen och få något papper som antagligen säger att man är en dålig människa i allmänhet innan man får komma in. Om man kommer försent 6 gånger på en termin så får man kvar sittning och fler än det så blir det avstängning och till slut får man gå upp i domstol. Vilket är helt galet eftersom jag lätt kan komma försent 6 gånger på en vecka och det i en skola där jag vet vart jag ska.

Jag är också utsatt för spontana hälsningar från personer jag aldrig någonsin sett och som tycks veta det mesta om mig. Jag har fått frågan ” do you have an accent” dryg 10 gånger på två dagar som jag besvarar med att stirra planlöst en decimeter över deras huvuden under en pressande, pinsam tystnad. Jag måste ändå säga att folk är väldigt trevliga, hjälper mig med de mest självklara saker med ett leende, vilket jag är tacksam för. Det har fått mig tänka på om jag ska sluta ge folk som frågar om vägen felaktiga direktioner, men det är ett stort steg som kan ta år att ta, kanske till och med terapi.

Jag har fått mina skydd i football, eller jag har fått mina axelskydd men väntar fortfarande på mina byxor. Detta har såklart gjort mig till en mycket bättre spelare då jag kan ramla oprovocerat utan att det gör ont. Jag känner att min tid inom football har gett mig mer än jag trott möjligt. Jag har redan, efter endast 2 veckor, fått se en halv tjock, hårig 17årig göra den mirakulösa naken-dansen via ett massage bord upp på ett skåp. Det är en mycket ovanlig händelse som inte många har fått uppleva, denna dans är den manliga tonåringens makt dans och om någon i flocken har utfört den betyder det att han är ledare. Denna kan dock bli utmanad av en annan tonårig och är då tvungen att besegra utmanaren i en så kallad ”dance off” som oftare än sällan får de tävlande att blöda.

Jag har också varit och handlat kläder, detta gjorde jag dock innan skolan började så det här stycket hamnar lite fel men det får ni leva med. Jag har, som de flesta vet, aldrig gillat att köpa kläder speciellt mycket. Det kan vara därför som jag är så otroligt dålig på det och att det alltid tar sån jävla tid att göra det. Hur som helst blir det inte enklare då de kläder som säljs här för det mesta är sjukt fula, speciellt jeansen. Det är som om jag har blivit skickat till ett annat år tionde istället för ett annat land. Här är det boot cut jeans som gäller eller kanske vanliga raka som får mig att se mycket äldre ut i den mening att alla som inte orkat köpa nya jeans sen färgen svart uppfanns också har helt raka jeans. Sen har jag problem med trycken som antingen ser ut som en färgblaffa eller som något man sydde på tröjor i 4an. Även sko modet här är annorlunda, här är det antingen vanliga tränings/jumpa skor eller flip-flops som gäller. De som inte använder det är antingen löjligt överklädda eller emos som slickar väggarna i feta DC skor som skär sig grovt med deras snor smala byxor.

Så på det hela taget så är det samma grej här som hemma, om man bortser från Fox river känslan, tok fula modet och antalet kilo per peson. Jag tror Geneva high school med sina 1000 elever enkelt skulle väga mer än alla rudbecks 2000. Det finns personer här som är så feta att jag är tvungen att stirra för att jag aldrig sett något levande i den storleken. Ibland undrar jag om jag skulle kunna gömma mig mellan deras valkar och bli helt osynlig. Då kommer också den skrämmande tanken; tänk om jag inte hittar ut!
Det finns en tjej som speciellt har fått mig att stirra oförskämt länge men jag var inte helt säker på om jag såg rätt första gången jag såg henne. Hon är säker 185 cm lång och väger enkelt 130 kilo, hon har jeans med sådan boot cut att Bee Gees skulle bli avundsjuka och som är dekorerade med silvriga mönster upp till kläderna. När jag stirrade, tillfälligt hypnotiserad av synen, fick jag flashbacks från John Travolta i Saturday night fever tills jag, med höften, hittar ett bort och gör ett stilfullt magplask över bordskivan.

Tredje dagen i skolan gick mycket bättre än de andra två, jag gick fel endast ett få tal gånger och vid lunch hade jag till och med lyckats öppna mitt skåp! I mitt lyckorus så tilldelade jag mig själv en seger dans innan jag stängde skåpet och gick vidare. Tack vare ”study hall”, en lektion där man måste sita helt tyst och antingen sova eller plugga, så har jag gjort alla mina läxor och fått en 20 minuters power-nap under skoltid. Innan skoldagens slut hade jag lyckats öppna skåpet en handfull gånger, detta resulterade i att Mrs Dragon utropade hejarop i korridoren med ett leende som nog slår det Larry hade på cykeln (Ben och Isac vet vad jag menar).

I min hemkunskapsklass så finns det en tjej som är så lik Josefine Nordgren att det är läskigt, som tur är så gillade jag Josefine (ibland) så jag har rätt roligt med henne. Hon visade mig en mycket intressant bok, ”quickies”, som jag nog kommer be att få låna inom kort då den innehåller mängder med nödväntiga fakta. När jag ändå är på ämnet skol ämnen så är jag i behov utav nya jumpa skor till min tyngdlyftningsklass så, mamma, var beredd på en räkning inom kort. Jag har också funderat på om jag skulle tjäna på att köpa en årsförbrukning av underkläder så jag slipper tvätta dem, jag har inte riktigt bestämt mig än.

19 & 20 Augusti

Keri väckte mig vid 7 igår, jag skulle följa med till hennes träning, annars skulle vi inte hinna till skolan i tid, det var någon form av rundtur/invigning för de nya eleverna. Rektorn höll tal och sen så fick man knalla runt i skolan och… titta? Hur som helst så lyckades jag tappa bort mig och irrade runt som en vilsen turist på Mallorca som glömt bort vilket hotell han bodde på. Med lite tur, några svenska svordomar, ett akrobatiskt dyk undan en guidad grupp som plogade igenom korridoren och en allmänt cool attityd hittade jag Keri igen och vi tog oss hem.

På footballs träningen fattar jag fortfarande inte ett skit utan står mest där och dagdrömmer om mat och andra saker man kan äta. Ibland blir jag tvungen att flytta mig då en armé då 22 hormonfyllda, fettinbundna pojkar kommer springande mot mig.

Efter träningen så beslutade jag mig för att det var dax att visa mina skills på Guitar Hero och slaktade några låtar på medium med ett självbelåtet leende. Strax efter det kommer Ryan (keri’s pojkvän) Bryan och James (kompis och kusin) hem till oss. Sen åkte vi alla till Ryan och Bryans collage lägenhet, spänningen på topp och, efter American Pie filmerna, förväntningarna höga. Dörren till lägenheten öppnas och vi kliver rakt in i vardagsrummet. Öl, sprit, saker som jag inte tror man ska dricka och droger täckte golvet och borden. Tjejer med bröst stora som fotbollar vandrade runt topless och smetade in varandra i sololja, Paradiset! Allt blev svart och sen kom det en flock zebror springande. Okej, vem ska ha stryk? Vem bytte kanal? Jag sliter blicken från tv:n där någon collage film just hypotiserat mig och spanar in lägenheten, söker efter någonting som kan bevisa att det här verkligen var en collage lägenhet, men nej. Allt som fanns där var 2 soffor, ett bort, Pepsi och en fet platt tv. Lite besviken över att de inte längre kollade på den där helt klart verklighetsbaserade collage filmen sätter jag mig i soffan med en Pepsi i handen.

Strax efteråt går vi ut för att käka på någon chicken wing restaurang med ”all you can eat buffé”, återigen blir jag lite besviken över att jag är den enda som är hungrig efter den tredje vändan till buffé bordet, hur blir Amerikanarna så feta om till och med jag äter med än dem? Vi åker hem, med ett snabbt stopp på Wal Mart, och slö kollar på filmen Out Cold innan vi åter igen börjar lira tv-spel.

Jag däckar strax efter 2 på soffan i en banan liknande ställning och vaknar 8 timmar senare, stönar och stonkar, stackars rygg. Akut kissnödighet! Helvette nu e det brottom, hoppar upp, tar ett steg, allt blir svart. Faller sakta baklänges ned i soffan, ååhh så kissnödig, väntar på att blodet ska komma till huvudet, springer snabbt in på toa, lycka.

Klockan är två och footballs träningen ska börja. Uppvärmning, spring 50 meter, lite friskis och svettis hopp och sedan stretching, rena rama skämtet. Harry skulle skrattat åt oss, kissat i en flaska och slängt den i huvudet på någon och sedan gett honom 10 armhävningar för att han inte fångade den. Nej men helt seriöst, ingen av de här pojkarna skulle orka en Harry-träning (ni som vet vem Harry är vet vad jag menar) och om jag inte vore så fruktansvärt lat och slutat träna skulle jag pwnat de här stackarna. Men nu är jag tjock och fick blod smak i munnen av det, priset man får ta för att ha chips-tuttar som jag. Tur att jag är tuff och klarar av det ansvaret som kommer med dem, I pitty the fool who can’t handle his chips-tuttar!

Efter träningen så var det grillning med laget, som såklart spårade. En kille klättrar i flaggstången och de andra kastar ihop rullade hamburgerkött på varandra, som det ska vara med andra ord.

Den här bloggen har fått lite fler läsare än vad jag trodde, vilket är väldigt roligt såklart, men jag vet inte riktigt om jag klarar av den medföljande pressen. Jag trodde att jag skulle skriva till mamsen och papsen och de som min mamma tvingar läsa, ber om ursäkt. Så jag ska försöka att hålla er uppdaterade om vad som händer här bort. Vem vet, jag kanske blir nästa blondin-bellaJ

Innan jag glömmer, jag vill att någon, vem som helst, får tag i Victor Spolande och berättar för honom att numer 86 på Listan är på gång och att jag kommer bli väldigt besviken på honom om han inte gör det samma. (spolander_7@hotmail.com)

Cleveland

17 Augusti 2008

Igår så tog Tammy och Joel mig på en rundtur genom Cleveland som ligger ca 7 mil utanför Geneva. Vi åkte runt och de berättade saker medan vi åkte förbi dem och jag försökte förgäves komma ihåg allt vad det sa men det var omöjligt. Trots att jag inte kommer ihåg vad de sa så var det fortfarande en bra grej, fick se staden och hur det fungerade osv. Vi såg till och med ett par horor, vilket kom som en chock men var kul ändå, fy fan va de såg ut. En tjej, blek som snö, fet som tomten iklädd endast en baddräkt vandrade runt med en fet kvast som vi antog att hon använde på sina kunder, hemska tanka, bort bort! äcklig var hon!

Sen så åkte vi hem till Joel’s mamma och firade lilla Matthews 1års dag med Joels släkt. Trevliga personer men med en släng av lantis och utbildningens frånvaro gjorde sig snabbt klar. De pratade mest i cirklar, dåliga jobb, höga bensin priser, sätt att undvika skatter, hur man bäst lurar systemet, bilar. Detta på gick i ett par timmar och jag dag drömde om hur jag läxade upp alla där, förklara för dem att anledningen till att allt suger för dem är för att de själva satt sig i den situationen. Det kanske inte är hela sanningen men man att göra allt för att undvika skatter och sen klaga på regeringen, det gör mig nästan förbannad. Men jag höll masken, då 90% av personerna där hade armar som vägde mer än mig, och tryckte i mig lite mer tårta.

Efter att ha besökt denna släkt träff kände jag mig väldigt glad att jag hamnade hos just den här delen av familjen Craft som helt klart passar mig bättre på alla sätt. Och så att mamma inte ska flippa ur och försöka hala hem mig, Joel och Tammy är inte alls som deras släkt så det finns ingen anledning att oroa sig över det.

Sen åkte jag och keri och spelade put put, vilket är deras namn för minigolf och jag ägde såklart hela stället, woop woop. Men banan var typ löjligt enkel, det var svårt att inte sänka på två. Jag antar att det beror på att Amerikaner inte gillar att förlora så istället gör de det så enkelt att det ska till en riktig bajsian för att misslyckas. Det bör tilläggas att jag såg ett gäng framför oss som lyckades göra illa sig själva genom att slå bollen stenhårt i ett hinder så den studsade och träffade dem igen. Detta resulterade i att minigolfen utvecklades till någon from av baseball då de försökte träffa den flygande bollen. Behöver jag ens säga att de gjorde det utan större framgång?

Jag o keri träffade tvp av hennes vänner, Amanda och Matt (bubba) och vi gick in i spökhuset som låg bredvid minigolfen. Det var kul, Amanda och Matt var trevliga.

Tidigare på dagen utmanade Dacota mig på Alfapet som slutade i ett svidande nedelag för stackars Dacota, 110 mot 39. Jag är typ för bra :P Och sen skulle jag gärna vilja ha lite stöd i min kamp mot familjen Craft om att ”Twat” verkligen är ett ord och inte bara något som jag hittat på, så snälla, om ni känner till det, kommentera J

Roligast idag; Joel har en släkting som heter Jim-Bob. Om det inte är det roligaste namnet i världen vill jag väldigt gärna höra de som är roligare! När Joel använder uttrycket, ”apeshit” angående stigade priser och ”mother fucking cocksucking cock” när han köper fel rör till sina avlopp. Jag kissade nästan på mig av garv.

Äntligen framme

16 augusti, 2008

Konstig känsla det här, vara så långt borta men ändå kalla ett hus för ”hem” och ett rum för ”sitt”. Men det som är ännu konstigare är nog att jag känner mig så pass hemma efter så kort tid, det känns verkligen som om jag passar in här, eller i alla fall att jag kommer göra det. Det kan bero på att familjen Craft påminner ganska mycket om min egen, Svenseth/törnqvist. Saker är lite större, fetare och nyare här men i stora drag är det samma grej.

Igår var nog en av de längsta dagarna i mitt liv, det var för att den 14 flöt ihop väldigt med den 13 p.g.a. konstiga sov rutiner och stora tidsskillnader. Den 13 hängde dock ihop med den 12 då jag inte sov den natten. Effekten av det blev att jag hade 3 dagar där jag bara sov powernaps mer eller mindre. Det känns nog längre än vad det är då jag spenderade mycket av tiden i väntan på saker, flygplan, bussar, mat och personer. Det började redan på natten den 12, väntan på att få åka till Arlanda vid 4 på morgonen, väl där så fick vi köa till någon dum elektronisk incheckning som tog dubbel så lång tid som den vanliga gör. Efter det fick vi köa till den vanliga incheckningen för att lämna över bagaget, skojjar du med mig eller? Hur dum får man vara. Sen så fick vi köa för att komma in till avgångshallarna för att där inne vänta ännu mer på planet, jippie. Det är en riktigt nit lott när man inser att man har köat i typ 2 timmar bara för att få vänta ytterligare.

Planet kom och vi gick på , yes, äntligen iväg, ofta.

Självklart ska det vara Arlandas egna grott troll som tar hand om våra väskor och lyckas räkna fel så vi blir tvungna att gå ut och peka på våra väskor så det vet vilka som ska med, det har tar ca 2 timmar. Detta leder till att vi missar vårat vidare flyg till New York men vi lyckas, med lite tur, list och en tjej med urringning få biljetter på nästa plan till New York, 3 timmar senare än det planerade.

När vi äntligen fått våra biljetter lugnar vi ned oss, samlar oss, inser hur extremt hungriga och kissnödiga vi är. Efter att ha stångat oss igen om ytterligare säkerhets grunkor kommer vi äntligen till fiket. Det var tur att vi var i Paris och inte Sverige för då skulle jag nog blivit utskickad om de förstod vad jag sa. 70 spänn för en toast, glöm. Då äter jag hellre mina skor. Vi går till gaten och jag lyckas roffa åt mig en chips påse som jag djurar i mig med ett leende som till och med Mona lisa skulle vara avundsjuk på.

Vi går på planet till New York glada, förväntansfulla, pigga, nyfikna. Vi går av planet 8 och en halv timme senare, trötta, slitna med svullna magar, ömma rumpor och röda ögon. Vi stönar alla när vi går förbi första klass stolarna som är typ dubbelt så stora och ser ut att vara gjorda av bitar från himlen inlindade i moln jämfört med de stolar av sten vi fick nöjet att sitta i. Vi kommer av planet och går ca 500 meter innan vi hamnar i den massiva kön till tullen som tar en dryg timme. När vi alla har kommit igenom och hittat våra väskor beger vi oss ut och blir uppfångade av en enorm amerikan som jobbar för AFS och säger åt oss att vänta på honom. Vi väntar, vi pratar, vi längtar tills vi ska få komma till hotellet som de sa att vi skulle, ta en dusch, äta lite, sova i en riktig säng, heaven on earth!

Vi förs på en buss som är slående lik en fängelse buss som ska ta oss till hotellet, det tar ca 10 min att komma dit. Väl där blir vi mötta av några väldigt hetsiga amerikanare som leder oss till ett stort rum där vi kan ställa vårt bagage och sedan till en matsal där vi får äta, mums! Precis vad vi behövde. Efter middagen blir vi dock informerade om att vi inte kommer stanna över natten utan att vi kommer åka vidare senare på kvällen. Okej men det tar ju bara nån timme på plan så det e ju lugnt, fel fel fel. Det kommer ta 8 timmar på en buss, skit, och bussen kommer inte fören om 4 timmar, dubbel skit, så ni får helt enkelt vänta här i bagage rummet, bajs.

Jag lyckas dock sova hela bussresan i de mest otroliga ställningarna människan kan göra, till och med kines gymnaster skulle berömma mig. Jag vaknar och rullar sömndrucken av bussen och blir åter igen mött av en AFS:are, den här gången den fetaste människan jag någonsin sätt och han överaskar mig med en kram så jag nästan kvävs mellan hans enorma bröst. Myyys. Efter lite pappersstrul hoppar jag in i familjen Crafts bil med Tammy, Kerington och Dacota,( Mamma, dotter och son) på väg hem.

Efter en snabb dusch åkte vi till skolan för att skriva in mig och välja kurser, kluriga grejer. Sen åker vi till footballs coachen, killen var enorm, han såg ut som en dålig Rambo kopia med händer som björn ramar. Efter det åkte vi till en doktor för att göra en fysik kontroll för att se om jag är i tillräckligt bra form för att få träna. Inte konstigt att hela landet dör i fetma när man måste vara vältränad för att få träna, idioter. Sen begav vi oss till Walmart, kul grej egentligen, som ett helt köp centrum i en affär. Alt från blommor, cyklar, fiskespön till mat och restauranger.

När vi kom hem så hade Joel, pappan i familjen kommit hem och vi snackade lite, budskapet var klart, ”rör inte Keri” men han verkar trevlig. Keri hade lagat tacos, mums, och vi slängde i oss maten med glädje. Sen kom några av Keris vänner över och vi åkte ned till ” Geneva on the lake” som e turist ställer här och det verkar som om halva stans ungdomar jobbar där. Vi köpte lemonade och gick runt lite, sen åkte vi runt i bilen och kollade in stan. Vi kom hem vid 23 och jag var på gränsen till att svimma av utmattning och ramlade i säng mer eller mindre direkt.